Anders Jungefors går hem MM24 för tredje året i rad med det nya banrekordet 56 timmar 48 minuter
Anders Jungefors, evighetsmaskin och vinnare 2022, 2023 och 2024, Team Jungefors, Foto: Okänd, fått från FB
För nytillkomna Fotrally-fantaster kommer här en snabbgenomgång av vad det är vi pratar om; Maratonmarschen. Det finns fyra olika etapper. Varje etapp är på tre mil och tar sex timmar att gå. Det finns en farthållare längst fram som går i 5 km/h, och cirka två minuter efter kommer påfösaren som går med samma tempo som farthållaren. Deltagarna måste hela tiden befinna sig bakom farthållaren och framför påfösaren. Om de behöver stanna för en sten i skon, vattna vägrenen, vila benen, byta sockar eller vad som helst så måste det ske innan påfösaren kommer ifatt annars riskerar man att åka ut. Man har 24 minuters toatid per dygn då man kan besöka den rullande bajamajan, som för det mesta kör bakom ledet. Sekundrarna är dyrbara för det är den enda vila de får. Vissa använder toatiden strategiskt för att få välförtjänt vila med jämna mellanrum, andra spar den tills den verkligen behövs och vissa tar en längre vila några få gånger. Efter 6 timmar når man supportzonen, och har då två minuters fri hopp och lek innan ny start, och även då gäller att vara ute ur depån innan påfösaren kommit iväg. Allt som deltagarna behöver under promenaden måste de bära med sig, man får inte ta emot personlig support längs vägen.
Summering 2024:
Vädrets makter lekte lite med både arrangörer, funktionärer och deltagare inför årets Maratonmarsch. Länge såg det ut att bli strålande väder, nästan för bra – stekande sol och hetta är ju knappast idealiskt när man ska vandra en hel dag, och sedan en till, och kanske till och med en tredje. Men inte heller regn och kyla är något att hänga i granen; allt blir blött och kallt, skavsåren frodas och kroppstemperaturen sjunker ordentligt under natten när kroppen går in i energisparläge.
Precis när man trodde att väderprognosen inte kunde bestämma sig, så dök några trevliga, lättare moln upp på radarn – något som definitivt uppskattas i dessa kretsar! Men, naturligtvis, när starten väl gick, så öppnade himlen sina portar och regnet öste ner. För många människor skulle det vara en riktig motivationsdödare – att plocka fram regnskyddet redan från start och veta att allt snart kommer att vara genomblött och kanske förbli så resten av loppet. Men inte för dessa hårdhudade deltagare!
Starten gick som vanligt på fredagen kl. 21, efter samling och genomgång med tävlingsledningen. Många av deltagarna hade precis avslutat en arbetsvecka, kanske sovit dåligt under dagen och var dessutom lite övertaggade inför chansen att slå personliga rekord. Inte de mest optimala förutsättningarna, men vem bryr sig när man är på väg mot äventyret?
Lite regn vid starten har aldrig skadat, Foto: Okänd, snodd från FB
Så, åter till loppet. Starten gick och 84 deltagare gick iväg i sina färgglada regnponchos likt små vattenballonger på led. I händerna bar de plastpåsar med dryck och lite tilltugg att ha under natten, många hade ryggsäckar med ombyten. På efternatten började det droppa av deltagare, och efter drygt tolv timmar hade antalet minskat till 43. Det var pannben som jobbade sig igenom smärtor av olika slag, knän, rygg, höft eller slitna kroppar och sömniga själar, men det som är i det närmaste omöjligt att ta sig igenom är trilskande magar. Det talades om blandade krämpor i leden, men allt med en optimistisk underton så det var då rakt inte fråga om något gnäll, tvärtom.
-Tån verkar ha ramlat av, men så länge skon sitter kvar på foten så går det ju bra!
Ja okej, det var en smula raljant men det håller ända som exempel på beslutsamheten hos deltagarna. Tack och lov sträckte den sig inte så långt så det blev farligt, flera av anledningarna till att vissa bröt var av allvarligare karaktär och hur mycket man än vill slå sitt personbästa eller få den hett eftertraktade gula nummerlappen så ska det inte ske på bekostnad av hälsan. Det tycker vi om, det går ett nytt Maratonmarschen nästa år när det finns möjligheter att göra det omöjliga igen.
Vad då för gul nummerlapp? Jo, de tjugo sista deltagarna får en gul nummerlapp till nästa år. Vinnaren är den som står kvar när alla andra brutit, och den får en rosa nummerlapp med nummer ett på. Övriga nitton får sin placering på en gul nummerlapp året efter. Så när man ser en gul nummerlapp med ett lågt nummer på så vet man att man har att göra med en riktig kämpe!
Ibland kan det vara alldeles underbart, Foto: Okänd, snodd från FB
Efter 12 timmar gick nattskiftet av och det såkallade dagpasset började på lördag morgon. Solen sken och deltagarna likaså! Att ledet råkade gå åt fel håll gjorde inte så mycket en sån härlig dag, tävlingsledningen fick lokalisera ledet och leda in dem på rätt spår igen. Humöret var på topp när etapp nummer tre mot Åkers Styckebruk gick av stapeln. Man såg stapplande fötter ta sig fram, steg för steg, timme för timme, oförtrutet. Pigga fötter bröt av andra anledningar. Är det något man lär sig av sådana här lopp är att man inte kan se på förhand vilka som kommer bryta och inte. Människor går in och ut ur sin zon, vissa perioder ser man hur de blir introverta och kanske lyssnar på någon podd, musik eller ringer och surrar med en familjemedlem, medan andra perioder är de mer utåtriktade och pratar glatt med varandra. Det finns alltid någon att prata med, och det finns alltid någon att bara gå tyst bredvid. Det är en mycket trevlig och familjär stämning, deltagare emellan men även gentemot funktionärer och tävlingsledning. Alla är där för allas skull! Även ormen som låg i ett dike och skapade samtalsämnen bland deltagarna. Det råder fortfarande delade meningar om hur stor den egentligen var, och om det var en pinne eller en trästock. Krister använde för att försöka flytta den stackars ormen till skogen igen. Så här i efterhand kan vi konstatera att det troligen var en jättestor och livsfarlig Anakonda, alternativt en huggorm.
Den årliga hallongodis kontrollen gör succe som vanligt, Foto: Okänd, snodd från FB
En trevlig tradition är att Maratonmarschen passerar där Stadsloppet har sin målgång i Mariefred, vilket gör att vi blir omsprungna av löpare medan vi går genom stadskärnan. Lite extra uppmärksamhet till Maratonmarschen från löparpubliken, och lite happenings längs vägen för gångarna. Kul för alla!
Bajamajor på släp, deltagarnas bästa vän, Foto: Okänd, snodd från FB
Till nästa depåstopp hade deltagarna gått över 18 timmar och nedräkningen för att se hur långt de hade kvar till topp 20 och en gul nummerlapp. Varje som bryter får en bryt-tutning, och det är viktigt att det blir rätt antal för det är något som många i ledet har stenkoll på. 29 stycken fortsatte över nitton timmar och kvistade ut mot fjärde och sista etappen och nästa klassiska delmål 24 timmar.
Under eftermiddagen och kvällen fick deltagarna se både skog och sjö, slott och koja. Det är en mäktig syn när man kommer ner för backen mot Mariefred med Gripsholms slott ståtande i bakgrunden! Mot slutet av etappen hade ”musikmannen” Krister tagit sig ut för att peppa deltagarna sista biten in i depån. Med sin stora högtalare spred han både musik och dans vilket verkligen gav ny energi till deltagarna. Det var idel glada leenden, high fives och lyckorus nerför backen.
Ledet tuffar på, Foto: Okänd, snodd från FB
Vid 21 var det dags för ny färg på medaljen. De som bröt efter mer än 24 timmar fick en silvermedalj, till skillnad från de tidigare bronsmedaljörerna. Nattpasset tog vid och ledde ut 24 deltagare på rutt nummer ett igen, etapp 5. 70-åringarna Lennart Möllerström och Menno Dijk slog personbästa med 24 respektive 25 timmar. Hatten av!
Parallellt med de individuella prestationerna pågår även en lagtävling. Det lag som är kvar med flest deltagare på slutet vinner, men när färre än tre lagmedlemmar är kvar är laget ute. Det är en viktig kamp mellan lagen och det tycks vara en fördel i dylika sammanhang att heta antingen Stefan eller Nicklas, tonen är tidvis rå men allt utom hjärtlös. In på etapp nummer sex efter 30 timmar kom endast 8 deltagare. Under natten hade det utöver regn även fallit ifrån flertalet tunga namn.
Fem deltagare kvar efter 36 timmar, Foto: Okänd, snodd från FB
När morgonen grydde och det nu starkt decimerade ledet gav sig ut på sin sjunde etapp var det endast fem deltagare kvar. Från fjolårets toppkvartett fortsatte nu Theodor Colombo, Helen Lagerblad, Anna Hessel samt fjolårsvinnaren Anders Jungefors. Efter 37 timmar bröt Theodor (PB 36:38 Maratonmarschen 2023), han hade inte haft så bra sömn inför loppet så sömnbristen började göra sig påmind. Hans mål var att gå längre, han hade fått i sig bra med energi och allt fungerade bra men var energilös stor del av loppet.
In på etapp åtta och 42 timmars promenad tog sig fyra starka deltagare. Ifjol var det två deltagare kvar vid samma tidpunkt, Anna och Anders, men i år hade även Helen samt Johan Nilsson tänkt ge sig in i toppstriden. Supportzonen hade flyttat in under tak på skjutbanan och depåstoppen kan i det här skedet liknas vid desamma inom Formula 1, supportteamen är väl medvetna om vad de ska göra och när, och det går snabbt. Två minuter senare är de iväg igen med både nya strumpor, skor och kläder samt påfyllda väskor med vad de behöver ha med sig. Givetvis behöver man inte ha ett helt supportteam med sig för att delta i Maratonmarschen men det underlättar för att hinna få med sig det man behöver, i synnerhet efter man gått några timmar och varken hjärna eller kropp fungerar optimalt efter sömnbrist och i det här skedet 21 mil i benen.
Efter 48 respektingivande timmar i ledet ger fjolårstrean Helens Lagerblads rygg upp och hon behöver bryta. Även Helen förbättrade sitt personbästa med tio (!) timmar (PB 38 timmar, Maratonmarschen 2023). Anna bestämde sig för att bryta vid 50 timmar, vilket hon också gjorde (PB 42 timmar, Maratonmarschen 2023). Därmed var det endast den tvåfaldige vinnaren Anders Jungefors samt Johan Nilsson kvar i ledet.
Timmarna gick, och så även dessa två män. Lite stelare i steget än för ett par dygn sedan naturligtvis, men desto mer lös och ledig i huvudet. I alla fall om man får tro Johans redogörelse efter loppet då han upplevt bland annat färgglada skimmer och allt utom logiska resonemang. Vid 56 timmar och 48 minuter kommer Johan till insikt, Anders är för stabil och ”tuggar på som tåget”. Motivationen tröt och Johan insåg att han lika gärna kunde kasta in handduken (PB 48 timmar, Maratonmarschen 2022. Kvar stod då Anders Jungefors (PB 55 timmar, Maratonmarschen 2022), värdig segrare i Maratonmarschen för tredje året i rad och garanterad en rosa nummerlappsetta nästa år!
Anders Jungefors och Johan Nilsson, Foto: Okänd, snodd från FB
Lagtävlingen då? Ja, med tanke på att Anna, Helen och Johan som delar av toppkvartetten ingick i samma lag är det också de som vann. Grattis Team Walk of Pain!